If I could feel the sun in my eyes.

Jag som trodde att denhär känslan skulle försvinna efter måndagens program, men det blev bara värre.
Varför skall jag känna såhär, jag vill ju bara vara lycklig.
Speciellt nu när allt står still, allt är mörkt och alla sover då skall man vara som mest sårbar, fuck. Har försökt med alla knep..
Idag fick jag dendär känslan av att jag kanske inte kommer att klara av dethär, det känns som att vägen blivit allt för brant, tänk om jag inte orkar hela vägen upp?
Jag vet inte om det beror på att jag måste tillbringa hela veckan i Vörå, jag trivs ju bra med sällskapet här men det är ändå inte som att vara i Vasa.
Kunna gå in till stan, gå runt och se på människorna och samtidigt lyssna på bra musik från min ipod, de är stunder som gör mig avslappnad..jag behöver inte tänka, bara vara en i mängden..
Men jag vet att allt kommer att bli bättre, det kommer bara att ta tid. Det kommer att vara svårt att få hjulet att snurra, men då de börjat skall det minsann aldrig stanna.
Jag och många andra borde nu börja sluta tänka och bara leva. Tro mig.